under över alla under

Mindre än tio dagar kvar till dagen med stort D och bara tre dagar med jobb kvar för Kristoffer.
Wow!
I onsdags kom det som en helomvändning och jag ändrade mej från att känna mej som i en tröstlös evighetsväntan till att bli lite smått förfärad över att tiden tycktes ticka fram så vansinnigt fort.
Så länge jag har bott i Uppsala har det varit så varenda år.
I slutet av sommarlovet har jag, hur mycket jag än längtat efter att få åka tillbaks till mitt eget, ändå ändrat mej under dom sista dagarna och liksom plötsligt förstått hur fint allt är hos mamma och pappa och hur trevligt jag har det där.
Men den här sommaren är det förstås lite annorlunda och nu skulle jag verkligen inte ha något emot att direkt sätta mej i bilden och åka söderut.
Det är inte långt kvar nu, det känner jag på mej.
Varje dag känner jag något som jag tror är babyns lilla hand ungefär mitt för min navel. Som en våg på magen bara men tydlig.
Tänk att snart få hålla i den utan all hud och grejs som finns runt om.