Det är kallt idag.
Jag kan inte för mitt liv påminna mej när jag faktiskt frös om fötterna senast.
Kankse borde jag plocka fram ett par sockor ur den prickiga hattasken (ja jag vet, sockor i en hattask är kanske inte ultimat men det funkar)?
Å andra sidan hör jag dottern i det andra rummet.
En hungrig dotter är inte dumt att värma sej med!

Två veckor idag - Grattis!

På tal om Sex and the City.
En av alla män sm dyker upp föreföll mej plötsligt så otroligt bekant och ju mer jag tittade desto säkrare blev jag - honom har jag sett någonstans förut!
Så slog det mej plötsligt: Agent Cooper från Twin Peaks.
Oh my!
Den Cooper som jag känner är ju så fantastiskt korrekt på alla sätt och vis.
Den här nya bekantskapen, Trey, är inte alls perfekt och onanerar i smyg till läskiga porrtidningar.
Jag önskar nästan att jag aldrig känt igen honom.

Hon är inte två veckor än den lilla men redan känns det som om hon hittat sin egen plats här hemma i våran vardag.
Eller ja, vardag och vardag förresten.
Det där kan man nog ha delade meningar om.
Eftersom Kristoffer inte börjat sitt nya jobb ännu sover vi länge, äter frukost vid tio och ägnar sedan resten av dagen åt att se på Sex and the City.
En fantastiskt trevlig tillvaro på min ära!

Kolla in Susannas blogg vet ja.
Fantastiskt söt unge det där!
Tack för sällskapet och promenaden och hoppas du hittade hem igen!

Söndagspromenad

Det har hänt mycket med min kropp sen i december.
Jag som alltid haft bekymmer med min putmage och mina mördarlår tyckte plötsligt att jag var riktigt snygg.
Den runda, fina magen tog liksom fokus från alla andra skavanker.
Nu, en vecka efteråt känner jag mej fortfarande tillfreds.
Visst fick jag några små bristningar och visst känns magen lite som väljäst bulldeg när Kristoffer med ett leende trycker in sitt finger i den, men det gör liksom ingenting.
Som genom ett trollslag försvann en del av mina mördarlår så jeansen (som jag aldrig brukade använda innan) sitter alldeles skönt.
Hedvig är inte bara fantastisk själv, hon för en massa fantastiskt med sej också!

Nu är det förhoppningsvis slutstucket för den här gången.
Tre dagar har lillan fått lämna ifrån sej av sitt rosenröda blod och provsvaren visar att hon bara blir mindre och mindre gul.
Skönt!
Nu kunde vi dessutom klippa av våra sjukhusarmband.
Jag har känt mej som en förrymd när jag visat mej ute utan långärmat.


Som plåster på såren kom Mattias och Linda förbi med nya presenter - bland annat en Bionicle!
Hon kommer i och för sej inte att få leka med den förens om tre, fyra år men ändå. Jag tror nog att Mattias och Hedvig kommer att bli dom bästa av kompisar - det syns väl på bilden?!

För att vara så liten är vår Hedvig modig som en riktig lejonunge.
På dagens återbesök på Akademiska skulle det stickas i handen och lämnas blodprov.
"Ge henne bröstet, det brukar vara ett bra sätt att hålla dom lugna på" sa barnmorskan och jag knäppte lydigt upp.
Lika snällt började Hedvig äta och rörde inte en fena fast hon blev stucken i båda
händerna innan det var färdigt.

Förövrigt: Om farmor Ann hållit i nålen skulle det aldrig ha behövts två stick!

Min bästis heter Marie.
Hedvigs heter Tummen.
Tack!

Dom är härliga dom här två jag bor med.
Den stora lugnar mej när jag är orolig (vilket jag för övrigt enligt överenskommelse har slutat med) och hämtar det stora saftglaset och choklad när blodsockret plötsligt sjunker.
Den lilla är fjunigt mjuk och söt som socker. Mer kan man inte begära av en som knappt är fem dagar gammal.

Äntligen en klänning!

Både Mormor och Farmor har fått godkänt!

Det är mulet ute men vad gör väl det när man kan titta på sitt alldeles egna solsken inomhus - när man vill!

Första natten var kanske inte ljuvlig.
Hon ville bara sova, sova och sova och jag kände mej alldeles uppgiven för att hon knappt ätit något alls.
Men så kom barnmorskan från BB på väg och allt blev lugnt.

Nu har hon somnat sött till tonerna från Håkan Hellströms För sent för Edelweisse.
Det är en bebis med smak vi fått!

(Tack söta ni för alla fina kommentarer!)

Med fötterna föst kom hon 19:12 igår kväll, 3670 gram tung och 51 centimeter lång och förstås sötaste bebisen någonsin.
Idag mår jag som en prins (prinsessa, drottning, kung?) men det var allt rätt nervigt där på Akademiska.
Jag har definitivt blivit en hel del erfarenheter rikare bara sen vi åkte in i onsdags.
Epiduralbedövning är det bästa jag varit med om. Från total smärta och tårfloder till glada skratt på bara en liten stund. Den killen som kom in och la den måste ha varit gud!
Det är en helt obeskrivbar känsla när en läkare sticker hål på hinnorna så att vattnet går (läs: forsar ut) tillsammans med en liten fot. Den fick barnmorskorna vackert hålla inne ett bra tag sen med varma handdukar innan det var dags för den att få komma ut på riktigt.
En sätesbjudning, särskilt en som vår där fötterna ville ut först, är en riktig happening i Uppsala. Alla ville vara med och det var knappt halvfullt på förlossningen (bara fem barn föddes i går. I vanliga fall är det ungefär det dubbla)
I vårt förlossningsrum fanns förutom vår vanliga barnmorska och undersköterska, två läkare, en extra barnmorska och två narkosläkare med tillhörande jätteutrustning. Dessutom väntade en del människor i korridoren utanför på att komma instormande ifall det skulle behövas snittas akut.
Men trots alla risker och att det gjorde bedrövligt ont kom hon ut hel och fin, bara lite blå på det ena benet.

Hedvig.

Mycket babyprat blir det förresten.
Hoppas ni har överseende!

Brnmorskan hade nog inte glömt bort oss helt förresten (vilket egentligen är helt fantastiskt eftersom hon verkar vara jordens mest vimsiga och dessutom nyss haft semester) vilket var skönt.
Pyret har förstås inte vänt på sej men vi fick inte heller veta några direkta nyheter om att föda en bebis i säte förutom att benen kan vara väldigt mycket uppåt längs kroppen eftersom den kan ha legat så.
Vi fick en ny tid den 27 augusti men sannolikheten att Pyret stannar så länge tror jag nog är lika med noll.
Mamma har hittills den tidigaste gissnngen på den 13 augusti.
Snart vet vi om hon får rätt eller inte.

Idag har det pysslats.

Skötbordet är på plats...

...sängen är bäddad...

...och väskan så gott som packad.

idag ska vi tillbaks till vår gamla uppsalabarnmorska.
Årligt talat känns det lite sådär.
Nästan som handledarskräcken jag hade i våras.
Tänk om hon inte ens kommer ihåg oss!

Av alla vintersporter som finns är jag förstås en slalomtyp, i alla fall kommer jag alltid att hävda det. Manchester i backen, vinden i håret och salta tårar ner för kinderna - det är livet det
Ändå, och jag skäms lite när jag erkänner det, dras jag av någon anledning alltid till teven när det är konståkning.
Nu är det OS och jag har nyss upptäckt konståkningens somriga motsvarighet - gymnastiken.
När de där seniga kineserna svingar sej i ringarna blir jag alldeles förundrad.
Kanske kan man ändå hitta någon beröringspunkt som gör det legitimt att gilla dom här trikåsporterna.
Jag menar, man har ju för tusan supertight fartdräkt när man åker slalom också, så steget från konståkare till alpinist väl ju inte så gigantiskt.

Vi är tillbaks i stan, vi är hemma!
Vilken lycka!

Vi tog vägen genom skogen hem, via Gysinge och Sala (där vi fyndade i världens minsta lilla butik), åkte vägar vi aldrig åkt förut.
Nu har verkligen sista etappen av det här gravidäventyret börjat och pyret är välkommen precis vilken dag som helst.

Men först ska jag bara njuta av att umgås min söta sambo!

När kommer Pyret?

Två nätter återstår att spendera under det blåblommiga täcket i det röda sovrummet i Lars-Nils.
Kristoffer fortsätter att förmana mej att ta det lugnt och hålla igen tills på måndag, åtminstone.
Jag gör så gott jag kan.
Jag har börjat fundera på att försöka gissa vilket datum Pyret kommer att vilja komma ut.
Jag har läst att det kan ha en viss betydelse när barnet kommer att födas beroende på hur länge ens mormor och mamma fick vänta när dom var gravida.
Vare sej mormor eller mamma gick särskilt långt, om ens något, över tiden så jag hoppas att det här är ett rön att lita på.
Min gissning är därför att Pyret kommer den sjuttonde vilket vore extra roligt eftersom det, som Malin redan räknat ut, är precis nio månder efter Kristoffers födelsedag.
Den nittonde får det under inga omständigheter bli eftersom det är Bengts födelsedag och jag antar att vi kommer att hamna i en evighetslång onåd om vi snuvar honom på hans stora dag.
Någon som vågar sej på en gissning?

Mindre än tio dagar kvar till dagen med stort D och bara tre dagar med jobb kvar för Kristoffer.
Wow!
I onsdags kom det som en helomvändning och jag ändrade mej från att känna mej som i en tröstlös evighetsväntan till att bli lite smått förfärad över att tiden tycktes ticka fram så vansinnigt fort.
Så länge jag har bott i Uppsala har det varit så varenda år.
I slutet av sommarlovet har jag, hur mycket jag än längtat efter att få åka tillbaks till mitt eget, ändå ändrat mej under dom sista dagarna och liksom plötsligt förstått hur fint allt är hos mamma och pappa och hur trevligt jag har det där.
Men den här sommaren är det förstås lite annorlunda och nu skulle jag verkligen inte ha något emot att direkt sätta mej i bilden och åka söderut.
Det är inte långt kvar nu, det känner jag på mej.
Varje dag känner jag något som jag tror är babyns lilla hand ungefär mitt för min navel. Som en våg på magen bara men tydlig.
Tänk att snart få hålla i den utan all hud och grejs som finns runt om.

Efter så gott som en hel sommar har jag lyckats ta mej igenom två böcker - Henning Mankells Kinesen och Tana Frenchs Till skogs.
I den senare kändes det som om jag själv hade fått en alldeles egen biroll:
"Hon hette Anna och skrev en masteruppsats i konsthistoria. Hon var blond på ett sätt som fick mej att associera till varma stränder och flygiga vita bomullskjolar..."
Inte helt oangenämnt.

7 dagar.
Det är bara 7 dagar kvar tills han slutar nu.
Om nu bara är ett ord som kan användas i det här sammanhanget.
7 dagar kan vara ungefär lika långt som en evighet.
I den evigheten ska jag och babyn enligt order (från Kristoffer) hålla oss lugna och stilla.
Vi får väl se hur det blir med den skaen.

Så blev det faktiskt augusti till slut, den där månaden som jag inte på några villkors vis kunnat föreställa mej.
Nästa gång det är dags att vända blad i kalendern är vi antagligen inte längre två.
Fantastiskt!

Orhalla

En sagolikt vacker kväll blev det vid den ringlande älven och mellan de blånande bergen men var det någon som gillade något annat än Diggiloo Diggiley ur Herreys repertoar?
Jag hoppas inte Pyret kommer att komma ihåg allt för mycket av den där första halvtimmen i Orbaden.