I dag har jag varit hos den snälla barnmorskan Ulla i Bollnäs och alltså klarat av det sista besöket här.
Ett till är planerat i Uppsala den tolfte och sen en eventuell ultraljudsbedömning den nittonde för att se hur stor Pyret har blivit.
Allt känns fortfarande väldigt bra men ärligt talat en aning nervöst.
Om en månad är den här graviditeten med största sannolikhet över och något helt nytt har börjat.
I fortsättningen ska jag äta två järntabletter om dan i stället för en för att förhoppningsvis förbättra mina blodvärden.
När jag gick frågade hon om det var något jag undrade.
Nej det tror jag inte, sa jag och ångrade mej så fort jag satt mej i bilen på parkeringen.
Det är ju en massa saker jag funderar på.
Hur vet man tillexempel att man kommit till början på slutet?
Hur märker man att vattnet gått och hur ser egentligen slemproppen (förövrigt ett av världens otäckaste ord tillsammans med glidslem) ut?
Hur känns en riktig värk?
Sa jag att jag börjar bli nervös?

Längtan

Dagens lögn

Jag är så himla glad att jag och min pappa har precis lika dana fötter.

Vad varmt det plötsligt blev överallt.
Luften är varm, vinden är varm och till och med skuggan är varm.
Otroligt.
Mina tår och fingrar sväller så dom blir svåra att böja men ärligt talat är det inget jag lider av.
Jag har nämligen alltid haft stora och rejäla fingrar och tår, en klart dominant gen från den berglundska sidan.
Det enda trista med svällandet är att min namnteckning i gästboken på Mats Källström-utställningen som vi var på i förmiddags blev en riktig kråka eftersom jag inte riktigt kunde hålla bekvämt i pennan.
Jag menar, på en konstutställning vill man ju gärna lämna en konstnärlig signatur, inte en vanställd räcka av någorlunda sammanbundna bokstäver.
Om värmen håller i sej får jag nog överväga att alltid ta med mej en kylväska med isklampar så jag lite snabbt kan kyla av händerna vid behöv.
För vem vet när man nästa gång behöver lämna ett extra tjusigt avtryck?

Överallt kan man läsa saker i stil med - under den sista delen av din graviditet ska du för allt i världen inte räkna ner dagarna eftersom det bara får tiden att gå långsammare.
Jag har därför kommit på ett knep.
I stället för att räkna dagarna till den beräknade födelsen så räknar jag dagarna till Kristoffer slutar jobba (den tionde augusti) och har ett fint schema uppsat vid min säng där jag kan kryssa över en ruta varje dag.
Gudars vad jag är smart!

Om min pappa fick välja vilket utlänskt klingande namn som helst i hela världen skulle han välja Asafa efter Asafa Powel, han som springer.
Åh vad jag skulle vilja se min pappa susa fram på en röd löparbana!
Hans enda löparmeriter sträcker sej hittills över några ystra midsommrars Sista paret ut och kanske en och annan kojakt i någon hage.
Men vem vet, än är undrens tid inte förbi.

Tillbaks i Kilafors - alla rockälskares mecka

Tänk hur trött man kan bli av att göra i princip ingenting, det är helt makalöst!
I går spenderade vi sex timmar på Akademiska helt utan vare sej tidningar, böcker eller annan rolig underhållning.
Först gick allt rätt fort.
Vi fick träffa barnmorskan Iris på Bedömmningsmottagningen som konstaterade att Pyret visst har sitt huvud uppåt och skickade ner oss till förlossningen.
Där skulle en supertrevlig doktor försöka få det lilla livet att göra en fin liten kullerbytta.
- Den ligger ju rätt högt så det här borde faktiskt gå!
Men efter tre försök och ett huvud som inte flyttat sej en millimeter trodde hon inte att det skulle hjälpa hur mycket hon än försökte.
I stället fick vi en remiss till röntgenavdelningen (som vi efter mycket om och men faktiskt lyckades ta oss till utan att gå ut ur huset) där mitt bäcken skulle kollas.
Nu hade allt tagit så lång tid att Kristoffer var tvungen att åka hem för att hinna till jobbet så jag fick klara mej på egen hand.
Det visade sej långt om länge, när jag fick träffa den trevliga doktorn igen, att jag visst hade ett väldigt brett och bra bäcken så om Pyret inte vänt sej av sej själv så ska hon eller han ändå kunna komma ut med rumpan först.
Konstigt nog känns det varken hemskt eller läskigt.
Nu behöver vi inte vänta länge hemma på att värkarna ska komma med ett visst mellanrum (vi får åka in direkt det börjar kännas) och vi behöver inte förbereda oss på en långdragen förlossning. Ska den ut med rumpan först krävs det att värkarna är starka och kommer igång av sej själv, annars blir det kjesarsnitt.
Jag tror nog att vi kommer att vara i väldigt goda händer.

Pyret har någon gång under de senaste två veckorna oturligt nog vänt sej och ligger med huvudet uppåt.
Helt rätt egentligen, säger den blivande pappan, så skulle jag också ha legat om jag fått bestämma.
Redan i kväll får vi därför åka hem till Uppsala, visserligen på en blixtvisit som det verkar men ändå.
Hem ljuva hem!

En syndares bekännelse

I flera dagar gick jag genom rummet och kastade nyfikna blickar på den lilla genomskinliga flaskan med guldglänsnde innehåll.
Här om dagen kunde jag inte motstå den längre, den så gott som ropade: Anna, Anna kom hit!
Nu har mina naglar samma skimrande karaktär och mitt samvete plågas av en liten ilsket stickande tagg.

Ikväll klättrar mamma, jag och (hoppas, hoppas, hoppas) Kristoffer upp på berget.
Hamboveckan är i full gång i Hårga!

Igår: en ovanligt lång promenad i Koldemo.
Idag: vansinnig träningsvärk i rumpan.

Nåväl, så länge det onda orsakats av något bra så är inte jag den som gnäller.

Nu har jag förövrigt klippt gräset.
Det borde väl betyda att man med gott samvete får häcka i soffan med en god bok resten av dan?

Sommarens godaste näst efter mammas egna jordgubbar

Åh, den som kan och vill.
Testa genast dom här godbitarna!

Sätt ugnen på 200 grader.
Rör 3 dl socker och 75 g smör pösigt.
Tillsätt 5 äggulor.
Blanda samman 6 dl mjöl, 3 tsk bakpulver och 1½ msk vaniljsocker och tillsätt det växelvis med 2 1/4 dl mjölk och 3 msk kokande vatten i smeten.
Grädda i 15 minuter.

Vispa 5 äggvitor till ett marängskum.
Rör sen i 5 dl socker, 1½ msk vaniljsocker och 5 dl röda vinbär.
Höj temperaturen på ugnen till 250 grader, bred vinbärsmarängen över kakan och grädda i 5 minuter.

Det är inte för inte som den här kakan heter Vinbärsmums!

Bloggarna i väntans tider som jag följt under våren börjar allt mer att fyllas av söta små nyfödda knyten och jag skulle inte vara helt ärlig om jag sa att jag inte längtar. Varje gång pyret puffar till därinne nyper det liksom till i hjärtat och jag vill bara kunna hålla det i famnen.
34 veckor är avklarade.
Dom närmsta veckorna ska jag försöka fylla till bredden så jag inte har tid att tänka på hur mycket jag saknar Kristoffer när han jobbar och hur mycket jag längtar, längtar, längtar.

Okej, jag har kanske inte så där jättemycket viktigt att göra om dagarna, men det är roligt att pyssla.
Det här är min nya morgonrock.

Förutom att pyret fortfarande fattas är mitt barnvagnsprojekt färdigt efter ungefär en miljon handsydda stygn.
Min gamla Emmaljunga har fått nytt tyg på insidan och är fin som vilken 2008-års modell som helst.

Det är bloggtorka i Lars-Nils, solen har ju kommit tillbaks idag.
Ha överseende.