12...

...dagar kvar till ultraljud.
My good!
När vi var uppe i Hälsingland i helgen pratade Master Bengt om skengraviditet och såklart drömde jag om det på natten.
Där var vi på ultraljudet och hur sköterskan än letade så var det bara ett tomt, svart hål i min mage.
Shit!

Smilla - en ledsen hund på utställning

Det regnar utanför fönstret

men jag är hemma igen så det gör banne mej inte det minsta.
Vi har spenderat en långhelg i Hälsingland.
På något vis känns den liksom som två helt olika helger.
Först var vi hos mamma och pappa, skötte korna, promenerade stup i kvarten med hundarna och avslutade med en helt galen hundutställning i Söderhamn på söndagen.
My god, det var något alldeles extra det, och enligt min mening helt förfärligt.
Jag tror nästan Smilla tyckte det också.
Sen åkte vi till Koldemo och promenerade lite till fast utan hundar förstås och såg på film. Massor med film!
Borta är verkligen bra men hemma är ändå bäst!

Svenskans korsord

...är ta mej tusan ett gissel.
Ofta kan vi med gemensamma krafter inte ens lösa hälften ens med hjälp av all världens korsordslexikon och varjehanda uppslagsböcker.
Det är bara totalt vansinnessvårt så man helst vill skrika rakt ut och slita sitt hår.
Men igår var dagen med stort D då vi faktiskt löste det.
Vilken lättnad!
Det kändes som att äntligen ha plockat bort stenen ur skon som irriterat länge eller som att man äntligen lyckats besegra draken och lyckats roffa åt sej skatten han vaktade.
Ljuvligt på min ära.

Håga extreme, Åre extremes blyga lillebror

I går eftermiddag gav vi oss ut på utflykt.
På våra nya blanka cyklar susade vi ut i Håga dalen med siktet inställt på Fäbodarna.
Först var det lite svalt men efter hand klarnade himlen allt mer och cykelturen gjorde oss rosigt varma.
De sista två kilometerna var inte lämplig cykelväg så vi fick ta till apostlahästarna.
Fäbodarna visade sej vara ett minne blott men gläntan var ljuvligt mjukgrön och fylld av fågelkvitter.
Hemma igen var cyklarna inte längre lika blanka men vad gjorde väl det.
Vi simmade några längder var i badkaret och så var dagens triatlon fullständigt.

Igår

var jag ute och "sprang" med min mp3-spelare.
Det känns förfärligt men jag måste verkligen sätta citationstecken kring mitt springande nu för tiden, men jag gör ju någonting(lunkar,joggar?) åtminstone och sitter inte bara stilla på min mjuka rumpa.
Vad jag skulle komma fram till är att jag verkligen måste byta musik.
Just nu har jag tre album, The Hives Black and White album, I'm from Barcelonas Let Me Introduce My Friends och Shout out Louds Our Ill Wills , och det är absolut inget fel på dom. Men jag behöver variation. Nu!
Medan jag "pluggar" idag ska jag fundera ut ett vinnande koncept så jag åtminstone kan stryka lunkandet ur mitt liv.

Leena Lehtolainen - dagens deckartips

Av söta Marie fick jag en gång boken Snöjungfrun av den finska författarinnan Leena Lehtolainen.
Sen någon bokrea, eller något annat bokinköp för länge sen, har jag även haft hennes andra bok Dödsspiralen i bokhyllan men inte börjat läsa den förrän idag.
Det är så härligt när man en annars grå måndag hittar såna guldkorn!
Huvudpersonen är förstås polis men tjej och heter Maria Kallio och jobbar vid den finska Esbopolisen bland en massa svårmodiga personifieringar av alla mina manliga finska fördommar.

Jag har sett...

...Kristoffers studierum och jag säger bara tack och lov att det är jag som har turen att få sitta här hemma i fina lägenheten!
Det var som ett av korridorsrummen här uppe i höghusen (samma skrivbord, samma hylla) men ungefär en fjärdedel så stort.
I morgon tar jag med kameran dit. Synd bara att det inte finns luktbilder.
Men han är duktig, min Kristoffer. Han gnäller inte över lite instängdhet och konstig lukt. Nej han är glad åt sin musik och sin studiero.
Visst kan man förstå att jag gillar honom?!

Morgonpromenad

Jag vaknade vid åtta med den där känslan av att jag bara måste gå ut en sväng före frukost. Vädret var grått och tråkigt och den lilla radion jag tog med gick bara att ställa in på förfärliga reklamkanaler som City och Rix men trots allt, det var skönt att röra på benen.
Halvvägs fick jag dock för mej att jag inte stängt dörren till lägenheten.
Shit! Framför mej såg jag en syn där folk som bildat en kedja langade ut alla våra grejer medan Kristoffer i godan ro sov bakom den stängda sovrumsdörren.
Jag blev alldeles svettig på ryggen och skyndade på stegen lite extra.
Dörren var förstås stängd och inga saker försvunna.

Det blev vintrigt igen.
Tio grader kallt och snövitt på marken.
Vem hade väl trott det?

Exkursion till folkhemmets Stockholm

Dagen började en halvtimme tidigare än vanligt och när Kristoffer kom upp för att äta sin frukost var jag redan färdig med min.
När han kollade termometern, eftersom han tyckte det drog om benen, visade det sej att det var åtta grader kallt. Hualigen!
Mycket tidigare än jag behövde (som alltid) satt jag så på cykeln och susade in mot staden och tåget med destination huvudstaden.
När jag swichade ner för universitetsbacken kom näsblodet och svetten rann.
Härliga tider!
Väl på stationen hade jag i alla fall gott om tid att varva ner och när alla var samlade tog vi plats i närmsta vagn.
Det visade sej att Sara i gruppen kom från Söderhamn och också var 83:a och dessutom hade en kusin i Kilafors. Där ser man!
väl framme gick vi i tur och ordning i genom Telefonplan och Västertorp och frös så vi skakade. Vinden tycktes leta sej in genom minsta lilla glipa i kläderna och riktigt gripa tag om själen med sina kalla händer fast solen strålade och sken för allt vad den förmådde.
Efter lunch på en Grekisk kolgrill i Liljeholmen kände jag mej alldeles matt och orolig och allt för långt ifrån både hem och man så jag ursäktade mej och åkte hem.
Sällan har det varit så skönt att vara hemma igen.
Nu ska jag bara ligga i soffan och titta på snön som plötsligt börjat falla och låta mej värmas av Kristoffer och ett eller annat bra teveprogram.
Det är sånt jag gillar att göra när det är fredag.

Jag bakar...

..."mammas" lergrytebröd idag.
Två och en halv timme i ugnen känns alldeles galet, men gott blir det till slut.
I kväll äter vi fondue i vår snygga Le creuset-gryta.
Jag ser särskilt fram emot klyftpotatisen.

Var är min syster?

Äsch, det vet jag ju egentligen eftersom jag pratade med henne igår.
Nu är det boken det gäller.
Jag har läst den både framlänges och baklänges insvept i ett blommigt täcke i solen på balkongen nu och jag har nästan inga ord.
Speciell är ett ord som inte alls räcker till.
Den är förunderlig och lite märklig men med absolut sagolika bilder.
En femma på en sjugradig skala.
Läs den, eller snarare: se den, det är mitt tips.

Varma hjärtanskramar till alla!

Alla hjärtans

Mitt Hjärta har redan gett mej presenter (Var är min syster av Sven nordqvist och begin to hope med Regina Spector) och plus det så skiner solen.
Nu ska jag skynda, skynda, skynda att skriva ihop en text om Västra Skärholmens bostadsbebyggelse och dess offentliga konst och sen snöra på mej mina älskade Sauconys.

Att gå upp tidigt...

...har sannerligen sina fördelar.
Gudars vad man sover skönt på kvällen sen!
När man också får vakna och märka att det förmodligen blir soligt idag igen kan man ju nästan inte låta bli att le.
Nu har jag laddat ett gäng tvättmaskiner och hängt ut alla mattorna.
Imorgon är det ju för tusan alla hjärtans så man får väl försöka anstränga sej lite (lagomt).

Romantik

För närvarande läser jag Bra Böckers samlade band om folksagor.
Glag i hågen började med det fina rosa bandet med sagor på temat romantik.
Nu när jag nästan läst alla kan jag summera dom som att:
En ovanligt snygg kille eller tjej blir kär i en ovanligt snygg tjej eller kille och efter ett visst antal vedermödor och en hel del död och olycka lever dom lyckliga i alla sina dagar.

Okej, det blev lite mycket att läsa alla efter varandra men dom är faktiskt riktigt bra. Nu längtar jag tills jag får börja med Djursagorna.

Tisdag...

...och ikväll ska jag fika med Therese.
Det är det som jag ser mest fram emot så här i den tidiga (host) morgonstunden
när det fyra långa timmar kvar tills Kristoffer kommer hem så vi kan äta lunch.
Nej, jag är inte hungrig redan, jag tycker bara det är extra mysigt när han är hemma och vi kan se nästa avsnitt av Twin peaks.
Om det var varmt igår, ja riktigt vårvackert, så är allt frostbitet idag.
I och för sej är väl inte det så tokigt, men solen, det är den jag vill ha.
Solen och vårlukten ja, som nog i och för sej är det samma som blöt-jord-lukt och hur mysigt är det egentligen?
Men nu alltså.
Fyra timmar av stenhård diciplin!

Nu har han gått...

...till sitt studierum i huset strax bredvid och klockan är knappt åtta.
Själv sitter jag kvar här hemma och ska också försöka att vara så där univeritetsduktig och bara plugga, inte surfa.
Fast mest hoppas jag på at solen ska visa sitt söta ansikte så jag kan tillbringa eftermiddagens timmar dels på balkongen och dels i ett ljust och av fågelkvitter uppfyllt joggingspår.
Men nu ska jag alltså skriva tills fingertopparna glöder.

Teven går varm...

...den här helgen och det mesta som visas har någonting med skidor att göra.
Det får mej att å ena sidan tänka på vad härligt det vore att sitta på en bergssida och känna solen värma i ansiktet innan man glider ner för den lagompistade backen men också å andra sidan på vad härligt det är att inte vara i Finland där längdspåren snarast verkar avsedda för vattenskidor och båt.
Men det blev film igår också, svensk film dessutom för ovanlighetens skull.
Vi såg Förortsungar som var finemang trots allt rappande och Sweeney Todd med Johnny Depp som ju alltid är ja, Johnny Depp liksom.
Såna här helger gillar jag!

Den stora nojan

Jag vill inte vara så här nojig!
Jämför magen med vältrimmade ACO's, för vi borde vara i ungefär samma vecka, och tänker att shit, jag som var lite tjock redan från början, borde inte jag ha en mycket större mage än så här?
Oh my god, ge oss en ultraljudstid nu!

Det

Det känns fortfarande lite hemligt, trots att många redan fått veta.
Samtidigt som jag vill skrika ut det till hela världen vill jag inte prata för mycket om det eftersom det kanske vore att utmana ödet.
Kanske beror det på att jag fortfarande inte riktigt vågar tro på att det faktiskt finns där, att det är på riktigt.
Men fantastiskt känns det!
Nu är det bara att vänta.

Det nya nyttiga!

Så har det börjat.
För viken gång i ordningen har jag ingen aning om.
Men börjat, det har det.
Idag har vi tvättat och städat, ätit grönsakssoppa och sprungit i skogen.
Nu gäller det bara att hålla ångan upp och fortsätta på den inslagna banan.

Just nu längtar jag efter lunchen med min älsklingsmarie imorgon och kvällsmys med kristoffer.