Nytt golv och nya sauconys, jag är nog lyckligast i världen.

Mest lycklig är jag förstås att jag har Kristoffer, min pärla, mitt liv, mitt allt!

Fredagar får mej liksom på så bra humör.

Jag är trött idag och känner mej som en fånge i komplexet Engelska parken.
Visst, det är inte alls tokigt att vara här på något sätt, det är till och med snyggt inrett men ändå, jag vill åka hem, nu!
Det är bara det att jag inte kan åka hem, det går inte alls faktiskt.
Vi har nämligen golvnissar i lägenheten idag som ska förse dom två små rummen med nytt tjusigt parkettgolv, som sagt.
Eftersom rummen skulle vara urstädade klockan sju imorse antar jag att dom knappst jobbar längre än till fyra men eftersom Kristoffer har en heldag med sin mamma och syster sa jag att jag inte skulle vara hemma förens fem så han inte skulle behöva skynda sej (det är han som har vår enda nyckel idag).
Det är fem timmar tills klockan är fem. Fem timmar!
Visserligen ska jag träna också och basta efteråt hade jag tänkt men fem timmar, nja, det tar nog inte så lång tid hur jag än beter mej.
Jag får nog gömma mej här i biblioteket och sticka en stund till och låtsas att jag läst allt som behöver läsasinför seminariet på onsdag.

Jag avskyr hantverkare!

Okej dom ser snälla och trevliga ut när jag går förbi dom här utanför huset men när dom börjar borra så det låter som om dom borrar innuti mitt huvud halv åtta på morgonen då ser jag rött!

Är det här ett normalt beteende, att hata hantverkare, i det här fallet golvläggare?

Jag kanske borde skriva till någon sån där frågespalt?

Nästa vecka då kommer dom hit in dom rackarna och ska lägga om vårat golv.

Gissa hur mycket jag längtar efter det?

Som tur är spelas Hivs nya på radion, så tillvaron är ändå inte helt tokig.

Det här med stickning... VARFÖR HAR JAG INTE FATTAT DET FÖRUT?
det är ju vansinnigt trevligt.
Hittills har jag sen mamma för några veckor sen lyckades lära mej tekniken (efter många fel och tappade maskor) lyckats åstadkomma två nästan likadana tumvantar i grått och början på ett par blå raggsockor.
Jag kan faktiskt nästan se på teve och sticka samtidigt nu och jag njuter av varje maska.

"Jag känner att det här är en stordådsdag!"

Det regnar i Uppsala och jag är alldeles ensam hemma.
Jag är inte det så ofta, sån tur har jag, så det känns alltid lite speciellt.

I hela kroppen har jag träningsvärk efter Lottas dubbelpass, skivstång och spinning, i går och förmiddagens löpning.
Nu är det som tur är bara tre dagar kvar till fredag - den underbara vilodagen!
Tänk att det kan kännas så bra trots att det gör ont - fantastiskt!

Under det närmaste året ska jag och Pettson bli dom allra käraste vänner, det börjar nämligen dra i hop sej till uppsatsskrivning igen.

Antagligen blir det inte den sista men likaväl kanske en av dom viktigaste - min magisterexamen.

Snart ska jag bli vuxen, skaffa mej ett jobb och flytta till en stad där det inte bara bor låtsasvuxna studenter.

Därför ska jag skriva min uppsats om Pettson och passa på att vara liten och oansvarsfull emellanåt.

Enn annan sida av Anna

Okej, jag vet att jag inte är perfekt själv men det är lugnt för jag är ingen kändis.
Vissa kändisar (läs författare) ska vara perfekta.
Dom ska inte stava fel, inte upprepa sej i onödan, inte göra fler utropstecken än ett efter varandra och inte göra fler än tre punkter efter en oavslutad mening.
Håll med mej om att det är det minsta man kan begära, jag menar det där med utropstecknen och punkterna det är ju så gott som oförlåtligt.
Kalla mej gärna petig men någon jäkla ordning får det faktiskt vara!

I dag har jag lagt till Camilla Läckbergs blogg i min favoritbloggslista, inte för att den är en favorit utan för att jag ska kunna skratta hånfullt och gotta mej åt en författares ofullkommlighet.

Idag är jag otäckt elak, jag vet.