Jag ska aldrig mer äta godis!
Blää!
Glass däremot, det är okej, men godis - nä fy sjutton!

Idag har jag yogat hos grannen Mia med mamma och plockat kardborrar ur hästen Bettans svans.
Det är härligt att ha "höstlov"!

Slaktaren Per och min storebror (tio tigrar stark) Magnus är ena rackarns retstickor men det gör inget.
Jag har faktiskt ärligt talat inte längtat hem en enda gång fast vi var på den kalla skullen i mer än sex timmar och ägnade oss åt att stycka tre tjurar i småbitar.

Förlåt Kristoffer!
Jag tror nog söndag kommer att bli en bättre dag än idag...

Det är mörkt i Hälsingland, så mörkt att jag nästan blir rädd.
Jag blir inte bara rädd för mörkret utan också för att jag har förändrats, blivit en tjej som bor i stan.
Hemma i Uppsala är det ju också mörkt, men aldrig så här mörkt, inte ens mitt i natten.
Där finns alltid det varmgula ljuset från gatlyktorna. Här finns mörkret, stjärnhimlen och den mörka skogen.
Fast här är vackert i allt det läskiga, så vackert att man nästan vill gråta.

Jag är lite stolt faktiskt.
Trots att jag och Kristoffer satt uppe och spelade dataspel igår kväll gick jag snällt upp när väckarklockan ringde klockan sju och tro det eller ej men jag har faktiskt skrivit dom tre sidorna av tentan som jag förutsatt att jag skulle ha gjort idag.
Nu är det tre dagar kvar tills vi åker norrut och fortsätter jag i den här takten kommer jag nästan att vara klar med grovjobbet tills dess.
Åh, vad skönt det kommer att bli, en dryg vecka i Hälsingland!

Jag är också lite stolt över att vi faktiskt lyckades vinna mot datorn på det nya spelet efter en och en halv dag av idel förluster.
Vilken superlördag!

Så var det tentatider igen och jag är precis lika inspirerade som alltid.
Hade klockan ställd på halv sju redan för att få undan lite innan Kristoffer vaknar och fredagen börjar.
Vad hände?
Jag steg inte upp förens strax före åtta, tog ett långt, skönt bad och har fortfarande inte kommit igång utan sitter bara och strunt surfar.
Typiskt!

Ta mej tusan! Jag tror att dom här åtta veckorna av slit börjar ge resultat.
Axelbanden på nattlinnet åker hela tiden ner från axeln och det sitter inte åt alls, någonstans.
Det här är lycka!
Nu ska jag bara prova den lilla svarta från Twist & Tango som jag fått av Kristoffer.
När jag fick den kunde jag inte ha den alls, den satt som ett korvskinn! Nu provar jag den utan större förhoppningar en gång i veckan, ibland varannan vecka och ja det går åt rätt håll.

Omsdag betyder handledning och handledning betyder rädsla!
Ja, jag måste erkänna det. Jag är vannsinnigt rädd för min handledare!

Att öppna institutionens segtunga dörrar, fortsätta fram till det fina fikarummet som är lärarnas, svänga vänster och klättra upp för trappan till det övre galleriet och knacka på hennes dörr det är det mest mardrömslika jag vet.
Jag får hjärtklappning och svettiga handflator och hör mej själv säga dom mest inställsamma saker man kan tänka sej.

Förra veckan satt hon i telefon på vår avtalade tid.

- Anna, jag fick just ett jätteviktigt samtal som jag måste ta. Det tar kanske en kvart - tjugo minuter. Du kan väl sätta dej där nere så hämtar jag dej när jag är klar?!

Det var inte en fråga och fast jag kände mej lite upprörd över att hon tog för givet att jag bara kunde strössla med mina kvertar och tjugominutrar hur som helst kunde jag inte annat än svara med liten röst:

- Självklart , inga problem.

Och så lommade jag ner för trappan igen som en hund.

Det är kanske lite överdrivet men jag är rädd för hennes ton, den får mej att kännas som ett höstgult asplöv som förtvivlat försöker hänga kvar vid den trygga kvisten.

Ty fusan!

Det är läskigt när man vill träna på sin enda träningfria dag.

För att bekämpa lusten ligger jag demonstrativt i soffan under en filt och läser deckare.

På torsdagar unnar jag mej äppelmos på gröten.

Idag är det fredag (ifall någon missat det).

För min del betyder det framför allt två saker.

För det första är det dags att tvätta berget av svettsmutsiga träningskläder och för det andra så väntas storhandling med Kristoffer.

Det är faktiskt mysigt att gå mellan hyllorna på ICA MAXI och fylla vagnen (ja, jag vet! vuxet eller hur?!) med en massa nyttigheter.

Jag är visst inte riktigt i form för att skriva snygga och käcka inlägg nu för tiden och jag hänger definitivt inte med i facebook-tempot.

Där ska man bitas till höger, kasta kor och kycklingar till vänster, vara engagerad i barns rättigheter och visa stöd för alla med bröstcancer samtidigt som man skickar glittriga pussar till dom man gillar.

I stället stickar jag på min kofta, ser på Lost med Kristoffer och tränar, tränar, tränar.

Jag trivs som fisken i vattnet men visst kan det verka lite torrt och tråkigt vuxet.

Snart kanske jag hittar tjusningen med internet igen men tills dess håller jag mej till Kristoffers kyssar och mitt mjuka garn.