Omsdag betyder handledning och handledning betyder rädsla!
Ja, jag måste erkänna det. Jag är vannsinnigt rädd för min handledare!
Att öppna institutionens segtunga dörrar, fortsätta fram till det fina fikarummet som är lärarnas, svänga vänster och klättra upp för trappan till det övre galleriet och knacka på hennes dörr det är det mest mardrömslika jag vet.
Jag får hjärtklappning och svettiga handflator och hör mej själv säga dom mest inställsamma saker man kan tänka sej.
Förra veckan satt hon i telefon på vår avtalade tid.
- Anna, jag fick just ett jätteviktigt samtal som jag måste ta. Det tar kanske en kvart - tjugo minuter. Du kan väl sätta dej där nere så hämtar jag dej när jag är klar?!
Det var inte en fråga och fast jag kände mej lite upprörd över att hon tog för givet att jag bara kunde strössla med mina kvertar och tjugominutrar hur som helst kunde jag inte annat än svara med liten röst:
- Självklart , inga problem.
Och så lommade jag ner för trappan igen som en hund.
Det är kanske lite överdrivet men jag är rädd för hennes ton, den får mej att kännas som ett höstgult asplöv som förtvivlat försöker hänga kvar vid den trygga kvisten.
Ty fusan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar