Tågresan gick som en dans, vi hade i stort sett en hel vagn att sprida ut oss i och, ja det fanns toalett med skötbord fast som tur var behövde vi inte använda det.
Tåg är visst toppen men kanske en aning äckelsmutsigt.
Jag vet ju själv hur jag förut gladeligen slängde upp fossingarna på sätet mitt i mot med skorna på så fort ingen (läs någon konduktör, sur gammal tant eller annan person med pondus) såg.
Väl i Bollnäs och inpackade i Opeln skrek Hedvig däremot konstant hela vägen hem till Lars-Nils.
Men vad är väl tio minuters skrik i jämförelse med två timmars duktighet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar