Vad är det egentligen med telefoner som är så läskigt?
Här sitter jag med skakande händer och då har jag ändå redan gjort det, slagit siffrorna, pratat, allt.
Phu!
Egentligen borde ju telefonen vara som en dröm om man är lite blyg.
Ingen ser en och man kan rodna hur mycket som hellst utan att det stör. Det gäller bara att hålla rösten något så när stadig.
Tionde januari måste jag göra om proceduren (kallsvettas och darra i knäna, slå siffrorna och låta säker på rösten).
Håll en tumme för mej då!
1 kommentar:
Hej Anna!
Nu har jag hittat till bloggen. Vad roligt, nu ska jag kika in nu och då! Ni ser ut att ha det riktigt bra, vad gullig hon är, Hedvig!
Skicka en kommentar