När satt du sist uppe och byggde med lego em hel natt?
Jag och Kristoffer gjorde det i natt när resten av huset sov.

Det finns en barnvagnsvänlig promenadrunda i Koldemo, alltså en väg som går runt utan att man behöver ta samma väg två gånger.
I somras gick jag den eftersom jag trodde att jag klarade allt trots stor mage och sommarvärme. Då protesterade Pyret bestämt!
Idag låg hon nedbäddad så man bara såg nosen och hade inga invändningar alls (hon är skönt trött efter alla tomtebestyr).
Däremot blev vi efterlysta per telefon.
Vi var visst borta längre än vi trodde.

Vi har faktiskt överlevt julen även om det varit stiltje på bloggen.
Lillan har dessutom börjat äta potatis.
Att säga att det är en hit är definitivt en lögn men hon kämpar på.
Nästa år blir nog ett bättre bloggår, så håll ut.

God fortsättning vänner!

Det är snö på marken och granen är hämtad från skogen.
God Jul!

Vad i hela friden...

I lillans kalender gömmer sej något ytterst märkligt bakom lucka fjorton.
Nån som kan säga vad det är fast bilden är dålig?
En liten brun rektangel med vita prickar på är inget som får mej att tänka på julen.

Poäng hos Tomten!

Dagens goda gärning är gjord och kanske en liten klapp räddad, jag har önskat en låt i Musikhjälpen - Never Never (My Dynamo) med Helena Josefsson till mina små ljus Hedvig och Kristoffer.
Fast det är riktig skräpradio (och teve med för den delen) handlar det ju åtminstone om en god sak - att samla in så mycket pengar som möjligt under sex dagar till människor på flykt.
Fast vem hade väntat sej annat än skräpradio när tre programledare låser in sej i en glasbur i sex dygn och varken äter eller sover.
Sånt är definitivt döden för kreativiteten!

Jag har fått Polly av Kristoffer förresten. Mmmmmm!

Det känns som jag har glömt bort något väldigt viktigt.
Tusans obehaglig känsla!

Magnus har visst ett i det närmaste obefintligt tålamod så storebror han är.
Jag säger då det!
Den som väntar på något gott...

Snart ska bönderna göra sitt val i Bonde söker fru och jag är ärligt talat inte så intresserad längre.
Alla dom bästa har ju redan fått åka hem.
Som Tobias tillexempel, han som var hos Hanna. Gullig som en kattunge och med en gloria av kärlek kring sej. I stället väljer hon att behålla en seg hälsing och en tatuerad torso.
Bönders smak kommer för alltid att vara en gåta!
Då tänker någon kanske - men hej, vänta nu, sitter bondungen och säger att bönder inte har någon smak?!
Ja, det gör hon eftersom hon i ämnet räknar sej som lite av en expert. Jag är inte någon bonde själv (råkar bara vara född av en) och har alltså exeptionell smak!
Men visst ska jag se programmet ändå. Snaskig kärleksteve slinker alltid ner och efteråt väntar ju den delikata desserten Dödsdommen på samma kanal.
Missa inte det!

Till sist.
Efter en galet nyttig vecka är jag obeskrivligt sugen på i stort sett vad som hellst. Allra mest på julpolly och våfflor.

Sångstunden, så gick det

Utan problem gled vi in på sångstunden.
Jag kunde för ovanlighetens skull nästan alla sånger och rörelser.
Hedvig tittade dock glatt nyfiket på allt utom sin sjungande och viftande mamma.
Så hade vi nästan glidit ut lika smärtfritt igen när en av fröknarna kommer med boken där man ska skriva in sej varje gång man varit på Öppna förskolan.

-Är ni på väg? Då måste du ju skriva först.
-Ja just det, det där glömmer jag alltid!
säger jag och skrattar lite fånigt.
-Och vem har vi här då?
Shit! Fröken tittar på Marie med frågande min.
-Min syster!
Svaret kom så självklart att jag genast trodde på det själv.
-Jag gissade väl det.
Fröken ler.
-God Jul!

Phu!
Marie, min ängel, min syster, tack för idag!

Jag har förresten fått mjölken till frukostgröten att skära sej i tallriken.
Från och med idag behöver jag nog aldrig med fixa frukosten!

Imorgon ska jag ta med mej Marie till sångstunden på Öppna Förskolan.
I värsta fall (dom är lite kinkiga på det där stället) får jag väl hävda bestämt och alldeles orubbligt att hon visst är Kristoffer.
Med lite god vilja kan man nog hitta några likheter!

Annars har jag börjat vika servetter inför dopet.
Det är ju inte mer än en dryg månad kvar.

Vågar man bara telefonera så vågar man allt

Vad är det egentligen med telefoner som är så läskigt?
Här sitter jag med skakande händer och då har jag ändå redan gjort det, slagit siffrorna, pratat, allt.
Phu!
Egentligen borde ju telefonen vara som en dröm om man är lite blyg.
Ingen ser en och man kan rodna hur mycket som hellst utan att det stör. Det gäller bara att hålla rösten något så när stadig.
Tionde januari måste jag göra om proceduren (kallsvettas och darra i knäna, slå siffrorna och låta säker på rösten).
Håll en tumme för mej då!

Det är inte bara tredje advent utan också fyra månader med Hedvig idag.
Jösses vad hon var ynklig i början!
Igår stoppade hon in en tå i munnen och satt utan stöd i spjälsängen.
Det var väl kanske inte längre än tio sekunder men vad gör väl det?!
Mamman blev stolt som en tupp, eller ja, som en höna i alla fall.

Fel frukt

Gräset är visst alltid grönare på andra sidan

Jag trodde det skulle vara plättlätt att vara utan vagnen (som vi lämnat i Kilafors).
Vi ska ju åka upp igen om en dryg vecka bara och jag går ju aldrig ut.

Nu vill jag förstås bara promenera med vagnen hela tiden.
Och imorgon när vi ska handla, var ska vi stoppa alla tunga saker då?
Babybjörnen är riktigt konstruerad för storhandling!

Tur att sambon är stark som två!

Hur julkortsglittrigt det än må vara där uppe i dom hälsingska skogarna är jag förbaskat glad att vara hemma igen!
Hemma är helt enkelt bäst.

Det spelar en ny favorit i samma liga som Chandler Bing och Josh i Vita Huset - Lage i årets julkalender.
Jag är förtjust.
Lockarna, molntröjan och dialekten, mmmmm!

Tågresan gick som en dans, vi hade i stort sett en hel vagn att sprida ut oss i och, ja det fanns toalett med skötbord fast som tur var behövde vi inte använda det.
Tåg är visst toppen men kanske en aning äckelsmutsigt.
Jag vet ju själv hur jag förut gladeligen slängde upp fossingarna på sätet mitt i mot med skorna på så fort ingen (läs någon konduktör, sur gammal tant eller annan person med pondus) såg.
Väl i Bollnäs och inpackade i Opeln skrek Hedvig däremot konstant hela vägen hem till Lars-Nils.
Men vad är väl tio minuters skrik i jämförelse med två timmars duktighet?

Jag har börjat fundera på om vi överhuvudtaget kommer att få in vår vagn på det förträffliga tåget.
Det är ju inte direkt smidigt, vårt skepp.
Hualigen!

Jag vet inte riktigt vad hon säger men jag tror att det är förfärligt viktigt.

Skötbordskaos

Lillan blir bättre och bättre på oreda.
Lampan är verkligen busbra att hålla i och följer med när man drar gör den också!
För hoppningsvis är mina rad-i-rad-gener dominanta men än så länge är det ju rätt charmigt med bebiskaoset.

Imorgon ska vi premiäråka tåg med lillan.
Jag har en känsla av att det kommer att vara en hit.
Hittills har hon i och för sej bara åkt vagn och bil så jag har ju inte så mycket att jämföra med.
Men just nu har jag rätt höga förväntningar.
I bilen blir ska man helst kunna stanna direkt hon börjar tröttna för annars kommer illhungertjutet som bara kan hejdas med hjälp av bröstet.
I början somnade hon så fort vagnen rörde sej och sov i princip tills man stannade, om inte lite längre. Nu för tiden funkar det inte så utan när hon sovit färdigt då vill hon komma upp. Det är tusans besvärligt att putta vagnen samtidigt som man bär henne på armen om man är ensam och även om man är två och slipper vagnputtandet så börjar hon bli rätt tung på längre sträckor.
Det är i och för sej ett bra sätt att träna upp sina muskler på men inte alltid så lämpligt.
Jag tänker mej att tåget är ultimat eftersom man kan gå omkring, amma utan att tåget behöver stanna och eftersom där, åtminstone ibland, finns toaletter med skötbord.
Jag återkommer med en utvärdering.

Hon snorar fortfarande lite, den älskade lilla sötnosen men det blir i alla fall inte värre.
Behöver jag säga att hon är det bästa som hänt?

Jag känner mej som en disktrasa, grå och liksom urkramad.
Jag borde slinga håret, köpa extrabra balsam och inpackning, ge mej ut och springa.
Herregud, nu är det verkligen skärpning som gäller!
Disktrasor är ju näst efter sopbilar det äckligaste jag vet!

Utan internet i tre dagar har vi försmäktat här i denna stad!
Rackarns tråkigt det där att varken ha telefon eller internet.
Nu kommer vi antagligen att hänga framför skärmen mest hela dan!