Teknologoverall och rufsigt hår

Det är onsdag och jag är hemma, hemma som i mitt riktiga hemma hos mamma och pappa. Kvällarna blir bara ljusare och ljusare nu och jag börjar ställa in mej på att det snart är sommar. Med andra ord har jag i stort sett slutat tänka på skolan och vill bara vara vaken sent för att titta på björkarna på andra sidan vägen, nere vid ån, i det där speciella kvällshimleljuset. Sen vi kom upp i fredags i en överfull och mycket varm Härjedalingenbuss har vi tillbringat dagarna i den Ericssonska trädgården sysselsatta med att måla om huset. Nu har jag alltså flytt fältet några timmar för att bara prata med mamman och pappan och klappa djuren lite. Det är skönt att vara här, livet är så bomullslätt. Jag gillar att vara lita lagomt rufsig och inte behöva bry mej om att jag går klädd i en minst fem nummer för stor orange teknologoverall och Bengts gamla dunjacka. Mmmm... Nu ska jag sova i mitt eget röda sovrum under mitt blåblommiga täcke, så som jag alltid gör här. Jag längtar redan lite efter min sambo (som varit min sambo i precis ett år idag! Grattis!) men vi ses ju om några timmar.