Förövrigt så hoppas jag att jag var på sista besöket hos barnmorskan igår, fast sånt där vet man ju aldrig.
Som tur var såg allt bra ut sa hon och jag kände att det verkligen var så.
Magen är ungefär lika stor som den var vid samma tid med Hedvig, jag har gått upp åtta kilo sen invägningen och lyckats öka mitt blodvärde från 127 till 144.
Här hemma är allt förberett, jag kan inte komma på ett endaste litet pyssel till som behöver göras.
Det är nästan lite synd.
Det blir så påtagligt då att jag, vi, gjort allt vi kan och att naturen bara måste få ha sin gång.
Det som däremot känns skönt är att man vet lite vad det är man har framför sej och jag intalar mej att jag bara ska försöka komma dit och göra mitt bästa.
Låta det göra ont och komma ihåg att det är smärta för en god sak.
Vi får väl se hur det går med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar