Ungefär fem minuter innan jag behövde sticka till jobbet konstaterades punktering på cykeln.
Suck, pust, stön tänkte jag direkt.
Fyrtiofem minuter senare var jag framme och längtade rent av tills jag skulle få promenera hem igen.
Nu förstår jag verkligen varför sambon går till jobbet varje morgon trots att det är långt.
Promenader gör gott för själen.
(Inatt, när det pirrar i benen kommer jag inte att vara så här positiv men nu, rosenkindad lyckan mina vänner).
I morgon är det ju förresten Alla hjärtans.
Vi kunde dock inte hålla oss utan bytte presenter redan i torsdags (det var då som hedvig fick Woody).
Kristoffer fick globen i Playsamformat av mej och jag fick fyra Krinkles av honom.
han vet vad jag vill ha den mannen, sanerligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar