Efter en massa knaster och brus hörde vi plötsligt ett rytmiskt svisch, svisch, svisch, svisch, som snabba små fågelvingar.
Det var babyns hjärta som slog.
Med bara några snabba tryckningar kunde hon säga precis hur den låg därinne, med huvudet nedåt och benen och armarna åt höger.
Ibland önskar jag att jag vore barnmorska själv så jag också kunde känna.
Nu ska jag öva mej på att mäta magen själv varje vecka och känna var livmodern börjar och slutar.
Det känns lite spännande faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar