Jag stickar så fingertopparna blir alldeles ömma men det är nästan det som är tjusningen med att sticka. Det ska ju kännas att man gör något.
En vit babykofta ska det bli och än så länge är den underbart fin i mina visioner.
Jag kanske lägger upp en bild snart.
Annars känner jag mej lite som i ett uppsatsvakum.
Om en vecka skickar jag den till Pelle på tryckning och då är det liksom klart, definitivt.
Sånt är alltid så läskigt, det finns ju tusen saker om inte fler som skulle kunna bli ännu bättre än vad de redan är. Och har jag verkligen kommit ihåg allt viktigt och stavat allt rätt?
Shit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar