Alltså man tänker så här:
Vore det inte skönt att ge sej ut en sväng, avreagera sej liksom?
Utan barnvagn att skjuta, utan tiokilospojke på ryggen.
Fötterna som kommer ihåg dom där trasiga gamla gympadojorna ryser vid blotta tanken men eftersom dom här infallen kommit så sällan på sistone protesterar dom bara lite lagomt tamt.
Det kommer ju bara att bli den där rundan runt kvarteret, som vanligt.
Knappt ens svettigt, tänker fötterna.
Första biten går förföriskt lätt trots svagt motlut.
Vid bandyhallen blir jag lite svettig under kläderna.
När jag når rundans yttersta ände borta vid 4H-gården märker jag till min förvåning hur jag inte alls vänder hemåt utan fortsätter bortåt, uppåt.
Galenskap tänker fötterna, träningsvärken, träningsvärken viskar låren, glöm inte morgondagen.
Men det är just det jag gör.
Jag glömmer allt.
Jag susar, jag flyger, jag svävar, jag S P R I N G E R...
...och jag är fast, så ohjälpligt fångad i löpningens berusande grepp.
Vem hade anat det, hör jag fötterna mumla.
Vänta bara tills imorgon, skrattar låren.
Då kommer träningsverken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar