Vad är det egentligen som släpps lös i hjärnan, ja i hela kroppen, ibland då man rör på sej?
Det känns ju efteråt som tusentals fladdrande fjärilsvingar rusar runt i blodet och man får nästan som kramp i skrattmusklerna.
Precis så känner jag mej nu.
Jag har nämligen precis rört på mej, sprungit till Belse och hem igen.
Då när tankarna får rusa fritt är det svårt att säga precis hur livet är.
I flera veckor har jag sagt att jag längtar hem till Uppsala och verkligen menat det. Men samtidigt är det ju så oändligt vackert och fint här hos mamman och pappan och dom är så snälla och rara.
Om ett år kanske det inte ens är Uppsala som är hemma längre utan något annat där nya äventyr väntar.
Oj, oj, oj.
Jag bara älskar att vara så här lagomt vuxen i alla fall. Leva samboliv med Kristoffer och samtidigt bara vara lilla jag hemma hos mamma och pappa.
Bättre liv kan man faktiskt inte ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar