Tur att man har ett hyfsat välstädat hem när man gör ungen sällskap och äter framför Karlsson på taket.
Det här med städningen var förresten ett aber dom första veckorna, jag första månaden nu efter sommaren.
När Hedvig var liten var städningen alltid ett tvåmansjobb eftersom en var tvungen att distrahera eller rent av gå ut med henne eftersom hon var så hopplöst rädd för dammsugaren. Det blev bättre men gick aldrig riktigt över.
Nu efter tre i princip städfria månader tack vare min och Kristoffers söta mamma, var vi tillbaks på ruta ett.
Så fort jag tog fram städgrejerna blev ungen vild och grät så tårarna yrde och vi nästan inte behövde något vatten för att moppa golven.
Alltså fick man sej ett rejält träningspass dom här städdagarna och svettades ymnigt med dammsugaren i ena handen och femtonkilosungen på den andra armen.
Nu går det bättre.
Hedvig får i vanliga fall inte sitta på vårt teverumsbord och inte på någon annans heller för den delen men när vi var uppe hos mina föräldrar den där underbara veckan så sa min pappa, när hon hävde sej upp på deras bord, att: ibland får man, nu är ibland.
Ibland är nu varje gång vi städar (tur att inte Kristoffer är hemma då). Då låter jag barnet sitta mitt på bordet, se på Astrid Lindgren-favoriten för dagen och äta russin.
Ja, då går det riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar