...och snöar, och snöar och är precis hur fint som helst.
Precis så här ska väl en första advent vara?!
Annars har jag och magen klarat av tjugofem hela veckor.
Femton kvar på en höft.
Av någon underlig anledning började jag känna mej gigantisk precis i samma ögonblick som vi klv av tåget i måndags.
Jag skyller allt på mina spetiga föräldrar.
Det jag börjat märka är som någon slags andnöd när jag böjer mej ner och o kommer i kläm. Fast å andra sidan tänker jag: hur vet jag att det inte alltid känts som andnöd när man böjt sej sitt yttersta.
Hur som tror jag det är väldigt bra för hållningen - sträck på dej och andas liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar