Det känns lite som jag kommit till en gräns.
På ena sdan, den jag varit på, där vet man att det finns en unge där på insidan eftersom man känner att det rör på sej.
På den här andra sidan där känner man inte bara att det rör sej utan man kan också med handen mot huden verkligen känna att det där som rör sej inte bara är en klump.
Det finns små armar och ben liksom.
Magiskt.
Hur många har inte sagt det förr men det är ju just precis vad det är.
Det jag också undrar är hur man inte kan känna på sej om det är en kille eller en tjej där inne.
Jag menar, när Elin väntade Viktor var jag helt stupsäker på att det var en kille. Det fanns inga alternativ, nej då, men nu.
Jag känner inga vibbar alls.
Kan inte som Lovis i Ronja Rövardotter säga att "har jag bestämt att mitt barn ska heta Ronja så blir det en Ronja".
Spännade var ordet.
Spännade och sannerligen förundrande.
Den här stora, lilla ungen jag har är förresten både spännande och magisk hon också.
Nu jagar hon spöken i lägenheten.
Vi andra väntar på pizza beställd via nätet.
jag hoppas vid gud att det funkar för nu börjar jag bli farligt hungrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar