då jag utan att tveka skulle vilja kasta, inte bara själva paketkalendern utan även hela idén med den typen av adventskalendrar, ut genom det rimfrostade fönstret.
Som imorse (läs inatt).
Hedvig sätter sej upp i sängen, tänder obarmhärtigt sänglampan som lyser rakt i ögonen på mycket sömndrucken mamma och ropar "paket".
Då var klockan fyra.
Klockan fem hade ungen lekt i relativ stillhet i mörkret med sin nya, lite raggiga shetlandsponny som jag för allt i världen inte kan komma ihåg att jag alls slagit in, och började i stället för "paket" viska "välling", "välling", "välling" tills jag masade ej till köks och blandade till en flaska.
Det är vid såna tillfällen mina vänner, såna tillfällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar