Nervös cyklade jag till Tövädersgatan för att möta upp min löpdate, eller Lina och Mattias om man ska vara noga, vid halv tio.
Vi skulle springa tretton kilometer, kanske femton, i lagomt tempo.
Redan efter några kilometer blev jag förvånad över hur lätt det gick, jag som trodde jag skulle få kämpa som ett djur för att hålla farten.
Vid ett vägskäl skulle vi så alltså välja en liten avstickare för att få dom där extra två kilometrarna.
Innan det var färdigt hade vi sprungit, inte femton utan tjugofyra och halvmatan på två noll fem! (Mattias hade gps-klocka och koll på varje steg).
Sen åt vi lunch i Linas hemtrevliga kök och alla bekymmer var borta ur världen.
Endorfiner, ljuvliga endorfiner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar