Så kom första dagen då Hedvig skulle stanna kvar i skolan och både äta lunch och vara ute med dom andra barnen i stället för att som vanligt gå hem halv tolv.
Oh my! Hon grät så tårarna skvätte och gömde sej under bordet i morse. "Snälla mamma, jag vill inte. Jag är räääääädd! Buhuhu!" och så vidare, och så vidare...
I väg kom vi i alla fall men stora, starka fröken Katarina fick hålla faste henne när vi åkte, Jonasson och jag. Jäklar vad man känner sej som världens bästa mamma då. Oh yes!
Men när vi sen hämtade henne på eftermiddagen var hon världens lyckligaste unge minsann.
Hon bubblade av allt spännande som hänt, ja det riktigt skvätte endorfiner omkring henne.
Hon hade fått soppa till lunch (och då vill jag bara säga det att soppa, det har fröken Kraft aldrig ens smakat i sitt femåriga liv utan bara sagt blä och usch och fy och rynkat på sin söta lilla nos åt) och den var så god, så och smakade liksom annorlunda. Inte så där som hemma, nej nej, utan gott.
Sen hade hon lekt med bästisen Iza mest hela tiden och längtade redan till nästa dag.
Det är upp och det är ner, det är det!
Härliga tider!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar