Det har gått fjorton veckor och ÄNTLIGEN! vet jag vad som fattats.
Satsumas, clementiner, mandariner, kalla det vad ni vill.
Härligt sura, inte så där söta som i högsäsong och inte torra som på våren.
Det är så surt det ska vara! Helst så tungan liksom krusar ihop sej i munnen och man blir lite svettig på överläppen. Nu blir det väl inte så av dom här små gulingarna men det är åt rätt håll.
Det kanske inte är så konstigt tycker ni, att vilja ha något syrligt men brukar man alltid annars välja choklad före colanappar, vanilj före sorbet och så vidare så kan ni kanske förstå att man blir lite paff.
Är det det här som kallas craving?
Och hur är det med det där. Betyder längtan efter surt att det är en flicka eller en pojke?
Jag har en vän förresten.
Inte ofta nära geografiskt men alltid i hjärtat.
Imorse fick jag bjuda henne på frukost.
Det är lyxigt på en tisdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar