Plötsligt mindes jag det då himla tydligt.
Hur man stod där i Siboslingan med pulsen bultande i öronen och den evinnerligt långa slingan framför sej.
Att springa - på tid!
I kväll tog Lina och jag vår halvmarathonträning till nya dimensioner och införde detta otyg.
Nyttigt är det säkert men nu är jag trött!
Åkte förövrigt med barnen till gamla kära Flogsta idag.
Det är däremot lika skönt som jag minns det.
3 kommentarer:
Snälla Anna byt text färg, din halvblind bror kan inte läsa vad du har för dig!
Bättre nu?
Absolut!
Skicka en kommentar